Just denna vardagskväll hade ni fått sitta här i timmar och hört toner av Agnes Obel och kännt av min deppighet. Ni hade varit deppiga fast ni inte visste riktigt varför och sedan lyssnat på deppig musik och gjort deppiga saker för att överdriva deppigheten. Ni hade även kollat igenom bilder på saknat folk, folk man hade i närheten varje dag förr men nu aldrig hör något ifrån. Ni hade kollat igenom gammla sms-konversationer och insett hur otroligt töntig man kan vara och sedan tänkt att det gör inget för det var då. Ni hade även suttit och väntat på något ni visste aldrig skulle komma. Sucks to be me.

Förresten, om du känner dig träffad som ''en av dom som var i närheten varje dag förr'' så kan du väl höra av dig om du har lust. Det vore kul.

 

 Förövrigt så får den här låten mig tårögd, så fin.